Att känna att allt bara rinner igenom dig som person får dig att känna dig ensam, vilsen, rädd och totalt misslyckad.

När man älskar någon och den personen sviker dig gång på gång får dig att fundera på om det är dig själv som det är fel på.. just då tror du kanske det.. det gjorde jag och jag grävde ner mig ännu mer, men istället för att bara strunta i personen i fråga så stoppade jag ner huvudet i sanden och lät det fortsätta. Han var min första kärlek..han jag skulle vara med resten av mitt liv.. det var så fel...så himla fel, men han var ju min själsfrände. Idag vet jag att jag hade fel, SÅ himla fel, men då trodde jag verkligen att det skulle vara vi.

Gång på gång var han otrogen, sa hemska saker och tillslut trodde jag att det var så det skulle vara, att det var mig det var fel på och att jag fick skylla mig själv. som så många gånger innan.

Jag var så förälskad, så kär och lycklig(?) Ja, jag var lycklig, för jag trodde att det var så det skulle vara, att världen såg ut så där.. att man skulle vara ledsen och orolig för vad som skulle hända nästa gång.

Han misshandlade mig aldrig fysiskt, men han knäckte mig psykiskt och i den åldern är man väldigt väldigt känslig...

Det är därifrån jag har fått allt ifrån att jag inte litar på någon, vad dem än säger.. kanske därför jag idag vill ha bekräftelse från den jag träffar.

O&O

När jag var 12 år så förlorade jag min oskuld...inte till vem som helst utan till min egen bror..Jag visste att det var fel, att det var något som inte fick hända, men ändå la jag skulden på mig själv...det var ju ändå jag som lät det hända.. eller?

Han sparkade mig, gjorde mig så illa så vissa dagar kunde jag inte röra mig utan jag bara låg hemma i min säng och grät. Hade jag gjort mig förtjänt av detta? Hade jag bett om det på något vis?

våldtäckerna hände minst 3 gånger i veckan under ett års tid ungefär, sen träffade jag min dåvarande kille och då slutade allt.

Jag teg om allt, har bara berättat för 2 personer och det har jag gjort nu, det senaste året...

Idag sitter jag och tänker på om det fanns något som jag hade kunnat gjort annorlunda och hur jag än vrider och vänder på det så kommer jag aldrig fram till något bra...

Att tiga om vad man har upplevt i livet är nog en vanlig grej som man egentligen gör... Jag har gjort det, men nu är det slut med det...Jag tänker inte tiga längre...

Jag har gått igenom det mesta...både på gott och ont..

Våldtäckt, misshandel, döden, lycka, skam, svek, kärlek, avundsjuka och oändligt hopp.

Jag har förlorat min oskuld till min egen bror...Jag har legat på golvet, gråtit och skrikit efter hjälp, jag har begravt min själsfrände, känt att ingen kan göra mig illa, skämts över hur jag har varit, fått en kniv i ryggen av den som betydde mest, älskat någon så det gör ont i hela kroppen, varit så arg på andra för att dem levt ett vanligt liv och suttit med telefonen i handen och bara väntat.

Känslorna som finns i kroppen går ibland inte att förklara. Att känna att ens liv rinner mellan sina egna fingrar får en att må illa, tappa balansen i livet och bara önska att man kunde somna och aldrig vakna.

Den känslan har jag haft många gånger...men idag finns jag här...även om den kommer och flåsar mig i nacken ibland.

Jag har alltid tagit i tu med den själv och det kommer jag antagligen alltid göra, somliga kallar en stark, andra för en idiot. Det finns många som har tagit livet och kastat bort det helt för att man har upplevt något som gör en så fruktansvärt illa, jag var en av dem som ville men inte vågade..Idag är jag glad för det och förstår även att jag aldrig var ensam även om det kändes så.

Detta är mitt första inlägg och det kommer fler.. jag kommer berätta om varje kapitel i mitt liv..kanske finns det någon det hjälper.. någon som sitter bakom sin skärm och känner sig så som jag en gång gjorde...

O&O