Att känna att allt bara rinner igenom dig som person får dig att känna dig ensam, vilsen, rädd och totalt misslyckad.

När man älskar någon och den personen sviker dig gång på gång får dig att fundera på om det är dig själv som det är fel på.. just då tror du kanske det.. det gjorde jag och jag grävde ner mig ännu mer, men istället för att bara strunta i personen i fråga så stoppade jag ner huvudet i sanden och lät det fortsätta. Han var min första kärlek..han jag skulle vara med resten av mitt liv.. det var så fel...så himla fel, men han var ju min själsfrände. Idag vet jag att jag hade fel, SÅ himla fel, men då trodde jag verkligen att det skulle vara vi.

Gång på gång var han otrogen, sa hemska saker och tillslut trodde jag att det var så det skulle vara, att det var mig det var fel på och att jag fick skylla mig själv. som så många gånger innan.

Jag var så förälskad, så kär och lycklig(?) Ja, jag var lycklig, för jag trodde att det var så det skulle vara, att världen såg ut så där.. att man skulle vara ledsen och orolig för vad som skulle hända nästa gång.

Han misshandlade mig aldrig fysiskt, men han knäckte mig psykiskt och i den åldern är man väldigt väldigt känslig...

Det är därifrån jag har fått allt ifrån att jag inte litar på någon, vad dem än säger.. kanske därför jag idag vill ha bekräftelse från den jag träffar.

O&O